Jazzhistoria

Samtliga texter och bilder på denna sida är från wikipedia.

Benny Goodman

Benjamin David “Benny” Goodman, född 30 maj 1909 i Chicago, Illinois, död 13 juni 1986 i New York City, New York, var en berömd amerikansk klarinettist och orkesterledare under storbandseran och den senare swingperioden, då "King of Swing" blev hans hederstitel. Han gjorde även uppmärksammade soloframträdanden vid konserter med klassisk musik.

11 år gammal började han spela klarinett och uppträdde professionellt redan som 13-åring. 1925 kom han vid 16 års ålder att ingå i Ben Pollacks orkester, övergick till Red Nichols 1929 och bildade 1934 sin första egna orkester.

Benny Goodmans orkester var en av de första med så kallad blandad besättning. Skämtsamt har det sagts om honom: "Han gjorde ingen skillnad på svarta och vita, han behandlade alla som slavar". Vilket bör tolkas som att han upprätthöll god disciplin, något som genom åren karakteriserat de stora orkesterledarna.

Artie Shaw

Artie Shaw, eg. Arthur Jacob Arshawsky, född 23 maj 1910 i New York City, New York, död 30 december 2004 i Thousand Oaks, Kalifornien, var en amerikansk jazzklarinettist, orkesterledare, kompositör och författare.

Artie Shaw föddes i New York men växte upp i New Haven, Connecticut, där han som 15-åring lärde sig att spela saxofon. Vid 16 års ålder började han turnera med en orkester. Han återvände emellertid till New York och spelade vid olika konserter. Han blev Benny Goodmans jazz-rival. Under swing-eran var hans orkester mycket populär med bland annat

• Begin the Beguine
• Stardust
• Rosalie
• Oh Lady Be Good
• Dancin' in the Dark
• Frenesi

Under andra världskriget tog han värvning i amerikanska marinen tillsammans med hela sin orkester och turnerade med den mellan olika amerikanska förläggningsplatser i Stilla Havsområdet och framträdde för soldaterna på samma sätt som Glenn Miller gjorde på den europeiska krigsskådeplatsen. Efter 18 månaders uppträdande blev han hemskickad på grund av psykisk utmattning.

Shaw var gift inte mindre än åtta gånger, med bland andra Ava Gardner, Lana Turner och den populäre kompositören Jerome Kerns dotter Betty Kern. Sin sista hustru, skådespelerskan Evelyn Keyes, var han gift med från 1957.

1955 lade Artie Shaw sin klarinett på hyllan och ägnade resten av sitt liv åt halvt självbiografiskt romanförfattande.

Duke Ellington

Edward Kennedy "Duke" Ellington, född 29 april 1899 i Washington D.C., död 24 maj 1974 i New York City, New York, var en amerikansk framstående jazzmusiker, pianist och orkesterledare. Han var även verksam som kompositör och arrangör.

Duke Ellington föddes i Washington, D.C. och hans föräldrar, som tillhörde en tämligen välsituerad svart överklass, var noga med att ge honom en ordentlig uppfostran. Däri ingick också att få pianolektioner, som påbörjades vid 7-8 års ålder. Dock ägnade han sig i tonåren hellre åt baseboll än musik.

När han tillsammans med sin mor var på semester i en kustort, råkade han komma att lyssna på en pianist, som senare gav honom vissa tips när det gällde pianospel och Ellington började lära sig grunderna för hur man läser noter och fick hjälp att träna upp sina färdigheter i pianospelet. Han fick små speljobb på klubbar och kaféer i Washingtons omgivningar och tre månader innan han skulle vara färdig med sin yrkesskoleutbildning slutade han den och blev professionell musiker.

1917 bildade han sin första egen orkester och han tog tre viktiga steg mot självständighet. 1. Han flyttade från sina föräldrars hem, 2. han blev sin egen agent och 3. han gifte sig med Edna Thompson.

Hans popularitet växte sakta och så även hans orkester, som gjorde framträdanden på många av de exklusiva klubbarna i Washington. Genombrottet kom när orkestern 1927 fick ett engagemang på The Cotton Club i stadsdelen Harlem i New York, vilket ledde till radioframträdanden och skivinspelningar. Om Ellington har sagts att hans instrument i första hand var orkestern och hans arrangemang formade sig ofta till suggestiva tonmålningar. En lång rad förstklassiga - och i vissa fall stilbildande - jazzmusiker spelade i hans orkester, några av dem under mycket lång tid. Man kan nämna trumpetarna James "Bubber" Miley, Cootie Williams, Rex Stewart och Clark Terry, trombonisterna Joe "Tricky Sam" Nanton och Lawrence Brown, klarinettisten Barney Bigard, altsaxofonisten Johnny Hodges, tenorsaxofonisterna Ben Webster och Paul Gonsalves, barytonsaxofonisten Harry Carney och basisten Jimmy Blanton.

Under åren utvecklade Ellington även sitt pianospel och gjorde under de sista 15 åren av sitt liv flera skivinspelningar som pianist tillsammans med till exempel Louis Armstrong, John Coltrane och Charles Mingus.

Ellingtons orkester vann på 30-talet världsrykte och turnerade i bortåt 40 år över hela världen och uppträdde även vid ett flertal tillfällen i Sverige. Orkestern fortlevde en tid efter Ellingtons död, då under ledning av Mercer Ellington.

Count Basie

William "Count" Basie, född 21 augusti 1904 i Red Bank, New Jersey, död 26 april 1984 i Hollywood, Florida, var en amerikansk jazzmusiker, pianist och orkesterledare.

Basie kom från anspråkslösa förhållanden men lärde sig ändå spela piano i unga år. Som tidiga förebilder för sin högst sparsmakade pianostil har han själv nämnt Earl "Fatha" Hines och Thomas "Fats" Waller. I tjuguoårsåldern hade han diverse påhugg som stumfilmspianist, vaudevillemusiker och ackompanjatör åt olika bluessångare. 1928 städslades han som pianist i Walter Page's Blue Devils, ett band med förankring i Kansas City. Där fick han året därpå engagemang i Bennie Motens orkester och vid Motens död 1935 övertog Basie orkestern.

Det är inte för mycket sagt att Basie och hans orkester skapade en ny stil inom storbandsjazzen, som fram till dess hade präglats av Fletcher Hendersons och Duke Ellingtons raffinerade arrangemang. Även Basie kunde använda sig av en intrikat uppbyggnad, men den musik hans orkester spelade grundade sig gärna på enkla tonslingor, s.k. riff, som framfördes med pregnans och underbyggda av starka rytmiska element. Oftast interfolierades de också av Basies eget spänningsskapande, minimalistiska pianospel. Inget storband svängde hårdare än Count Basies.

Med ett kort uppehåll 1950-1952 existerade orkestern fram till slutet av 1970-talet, då Basies tilltagande ohälsa omöjliggjorde vidare turnéer. Många enastående och betydelsefulla jazzmusiker bidrog genom åren till orkesterns höga klass. Man kan nämna trumpetarna Buck Clayton, Harry Edison och Thad Jones, tenorsaxofonisterna Lester Young, Hershel Evans, Frank Wess, Frank Foster och Eddie "Lockjaw" Davis, gitarristen Freddie Green och trumslagaren Jo Jones. Basies musik var starkt bluespräglad och under årens lopp sjöng sångare som Helen Humes, Jimmy Rushing och Joe Williams med hans band.

Putte Wickman

Hans Olof Putte Wickman, ursprungligen Hans Olof Wickman, född 10 september 1924 i Falun (Kristine församling), död 14 februari 2006 i Grycksbo, var en svensk klarinettist, framför allt inom jazz. Han var självlärd som klarinettist, vilket inte hindrade att han betraktades som en av de främsta i världen.

Wickman växte upp i Stora Tuna utanför Borlänge. Efter gymnasiestudierna i Stockholm fick han 1944 sommarjobb i Hasse Kahns orkester. Senare på 1940-talet startade han en egen sextett som spelade Benny Goodman-jazz men även modernare musik. Denna sextett höll ihop till mitten av 1960-talet.

Under senare år gjorde Wickman, utan att vara troende, kyrkokonserter tillsammans med gitarristen Göran Fristorp och pianisten Jan Lundgren. År 2004 medverkade han i hyllningsshowen A tribute to Putte som hölls med anledning av hans 80-årsdag, med bland andra Povel Ramel, Svante Thuresson, Jan Lundgren och Anders Berglunds storband. År 2005 uppträdde han på jazzfestivalen i Norrtälje, samt på turnén Wickmans wänner med Anders Berglunds storband och bland andra Björn Skifs, Jill Johnson och Sarah Dawn Finer som sångare. Wickman har även turnerat tillsammans med Jan Slottenäs storband.

Förutom att Wickman 1994 tilldelades medaljen Illis Quorum, åttonde storleken, och 1999 Jussi Björlingstipendiet, har han även mottagit det franska Django d'Or-priset och nominerats till det danska Jazzpa-priset. Han var ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien.

Putte Wickman var gift tre gånger: med Estelle Nivaro 1948-1957, med skådespelerskan Catrin Westerlund från 1957 till hennes död 1982, samt från 1986 med Sylvia Wickman, som överlevde honom. Han fick fyra barn: Basse Wickman och Maria Wickman i det första äktenskapet, samt Jesper och Charlotta med Westerlund.